Gnistrande snötäckta berg, höga toppar som sträcker sig upp i en klarblå himmel, toppturer i strålande sol och härliga “pow pow” åk med fina vänner. Här kommer min berättelse om en 9 dagarstur i ett sagolandskap…
Jotunheimen är en bergskedja i Norge som karaktäriseras av höga berg, glaciärer och djupa sjöar, ligger mitt i Norge mellan Oslo, Bergen och Trondheim. Här finns fler än 200 toppar på över 2000 meters höjd, bland annat Galdhøpiggen som är Norges och Nordeuropas högsta på 2469 m.ö.h. Området är en nationalpark sedan 1980 och är ett av Norges populäraste resmål för friluftsmänniskor, hurtbullar och äventyrare. Namnet Jotunheimen kommer från den Nordiska mytologin och betyder “jättarnas hem” och var beläget bortom Asgård (gudarnas hem) och Midgård (människornas hem). Mytologin berättar att i Jotunheim höll jättarna och andra onda makter till, och gick människor hit kom de oftast aldrig tillbaka…
Efter planering och förberedelser hade dagen kommit, tisdag den 22/4 packade vi bilar och släp med vår utrustning. Topptursutrustning, turskidor, pulkor, tält, mat och mycket annat skulle med. Det kan lätt bli en del grejer, så det är viktigt att tänka användbart och lätt. Om jag talar för mig själv så var det nog maten som vägde mest. Jag hade med mig färdigmat då jag personligen ogillar att laga mat på fjället under vintern, speciellt om det blåser och snöregnar. Det enda du vill då är att få i dig något snabbt, och då är det inte så lockande att packa upp köket och koka pasta precis… Det hade jag fått erfara från vinterturen. Därför valde jag att investerade i 24 hour meals och XL Prorein bars från addnature. Med detta och en halv icapåse nötmix och torkad frukt, var jag fit for fight! Måste säga att jag nu i efterhand är kanonnöjd med både maten och barsen, rekommenderas starkt!
Ovan en film söta Alex klippt ihop från turen!
Dag 1-3 Team Rose Norsk folktro
Dennis, Johanna, Alex, Louise
Dag 1: Efter ca 9 timmars resa var vi framme i Jotunheimen. Dennis Franzén (vår lärare) satt i min bil på vägen upp och var minst sagt exalterad över att se topparna. Himlen var klarblå och solen sken över bergskedjan framför oss. Franzén hade varit med på förra årets tur och kunde inte hålla tyst om hur vackert det var och om hur tur vi hade med vädret. Tydligen så var det dimma och regn när förra årets klass hade anlänt, som natt och dag till det vi upplevde.
Bilarna parkerades, pulkorna packades och rando eller turskidor sattes på. Iväg skidade vi till vår första lägerplats intill foten av Loftet. Tälten sattes upp och mysfaktorn var total. Knappt en vindpust, solnedgång över bergskedjan och en himmel som blev rosa, röd och orange i skymningen… Vi hade det bra. Bättre start på turen kunde vi inte fått.
Dag 2: Topptur! Klockan 07.00 var det avfärd med ledning av lill Dennis. Målet var Loftet på 2167 m.ö.h. Turen upp gick bra, solen stekte på ordentligt och solkrämen gick åt! (Faktor 30 eller 50 är att rekommenderas, skojar inte man blir bränd annars!) För att komma upp för det brantaste partiet togs skidorna av och sattes fast på ryggsäcken då det var ”boot-hike” som gällde den sista biten. 11 tappra kämpar nådde toppen den dagen! Åket ner var nice och dagen avslutades i lägret med en mysig sagostund om norsk folktro, improvisationsteater och Louise supergoda halloncheesecake!
Dag 3: Transport.Vaken med tuppen och redo för nästa dag! Klockan 07.00 begav vi oss tillbaka mot bilarna där pulkor, tält och övrig utrustning stuvades in. Efter en kort resa med påfyllning av vattenflaskorna i en bäck, var vi framme vid Sletthammar där vi parkerade. Allt packades upp igen och svisch svisch så stod vi klara för avfärd! I det goda vädret så gick det rätt snabbt att få ordning på allt och vi kom iväg utan problem. Vi hade en 6-7km färd med fullpackade pulkor och ryggsäckar framför oss. Målet var området kring Leirvassbu där vi skulle hitta en bra lägerplats. Med Team Rose i täten gick färden galant, ett extra plus var stoppet vid Leirvassbu fjällstuga där vi åt våfflor och drack kaffe. Livet var gott, solen sken och vi var mätta och belåtna. Vi begav oss vidare och runt hörnet ca 2km bort fann vi den perfekta lägerplatsen vid sjön Nøgla. Detta kom att bli vårt basecamp.
Dag 4-6 Team Yellow Jotunheimens historia & DNT
Jag, Hanna, Elias, Jocke, Ellinor
Dag 4: Dags för bivackbygge! Att sova i en bivack du själv byggt är en speciell känsla, har du inte testat det så är det starkt att rekommendera! Tillsammans med några i lavingruppen hade vi kollat området intill basecamp och funnit en riktigt bra plats där snön var djup och lavinrisken liten. Här skulle det byggas! Innan vi gick runt hörnet till den utvalda platsen, såg vi till att alla hade transceiver sond och spade. Jocke höll i en kort recap om bivackbygge och efter en transceivercheck satte vi igång att bygga i 4 olika gäng.
Vi i Team Yellow hade fokus på att alla skulle må bra. Vi ville inte att det skulle sluta som på vinterturen. Vatten, snacks och pauser var ett måste, även solbrillor på för alla för att förhindra snöblindhet. Japp det blir så ljust när solen reflekteras mot snön så man faktiskt kan skada ögonen ordentligt om man inte har solglasögon eller goggles. Under bivackbygget så hade även jag och Hanna en fikapaus med grupperna i ett av våra tält, mys med kaffe snacks och lite storytelling om Jotunheimens historia. Vila och syfte = två flugor i en smäll! Och ja, det var strålande sol även denna dag!
Bivackerna blev exemplariska enligt Franzén och tid fanns över till lite lek! Vår käre lärare hade hållit sig sysselsatt under dagen genom att bygga ett hopp intill lägret och det skulle nu invigas! Resten av dagen spenderades i hoppbacken för många av oss. Hoppade man inte så chillade man i solen. Nice var det rätta ordet!
Jag och brudarna kom på iden att ha en liten “plåtning” på fjället. Blev en hel del bra bilder! Från vänster Alex, Linnea, Hanna, Ellinor, Tina, Johanna och jag.
Dag 5: Topp topp topptur! Stetinden på 2020 m.ö.h var vår, hon skulle få besök av ett gäng hungriga fjällguider! Klockan 07.00 samlade vi klassen. Jocke skötte snacket medan transceivers och en koll av checklistan gjordes. Iväg for vi, lagom till att bevittna en fantastisk soluppgång över bergen… Det var magiskt. Vi skidade genom ett gnistrande sagolandskap…
Efter en vilopaus på bergets kant valde vi att dela gruppen. En grupp skulle ta ett extra åk och möta upp de andra till lunch, och den andra gruppen ville ta det lite lugnare och vänta in de andra på ett bestämt lunchställe vi kollat ut. Jag tillhörde den andra gruppen. Med knäont, rädsla för ännu en vridning och inte full koll på mina Randoneeskidor så kändes det som det smartaste draget. Många hade ont i kroppen den här dagen men kämpade på som bara den, är så imponerad av mina vänners styrka!
Efter lunch som intogs på en klippa med en enastående utsikt över fjället, väntade toppen! Den skulle minsann inte få utebli för min del! Jag lindade knät så hårt jag kunde innan vi begav oss iväg, nu utan skidor. Blev en “boot-hike” till toppen, även lite klättring här och var över de hala stenarna. Magen knöt sig då min förtryckta höjdrädsla gjorde sig påmind, men tji fick den då det är jag som bestämmer och inte min rädsla. Med en utsikt över hela fjället, med strålande sol och glada vänner stod jag sedan på toppen av Stetinden, 2020 m.ö.h. Fantastiskt.. Vill man så kan man. Efter toppen fick vi ett fint, tryggt och säkert åk ner. Trötta men nöjda efter dagen lyssnade vi på Jocke och Ellen som informerade om DNT (den norska turistföreningen), sedan dök vi in i bivackerna för att sova.
Dag 6: Vilodag med övernattning på Leivassbu fjällstuga. Team Yellows sista dag skulle bli en vilodag. Man blir ganska trött av att vandra i fjället, bygga bivack och att topptura så det är viktigt att hinna återhämta sig för att orka. Så tänkte vi, men så tänkte inte alla (hybrisgänget, inga namn nämnda!!) tänkte lite annorlunda 🙂
Det var alltså upp till var och en hur man ville spendera dagen, och det blev en blandad komplott. Vi hade 2st GPSer vilket betydde att vi kunde ha 2st gäng ute på topptur samtidigt enligt vår säkerhetsplan, och så blev det. Jag som TL den dagen, såg till att ha koll på vart de skulle, tidsplan etc så att vi visste vart vi skulle söka efter våra vänner ifall de inte kom tillbaka. En grupp med Franzén i täten tog västra toppen av Stetinden,1855 m.ö.h och Surtningstinden på 1997 m.ö.h. Den andra gruppen tog det lugnt i lägret, hade sovmorgon, solade och gottade sig innan de tog en liten tur upp för Stehøe alldeles intill lägret. Och vad gjorde vi andra? Sov ut ordentligt, åt en mysig frukost, la ut våra liggunderlag på snön och solade… När vi kände oss nöjda så skidade vi bort till Leirvassbu fjällstuga där vi checkade in på rummen och tog oss en skön dusch.
Klockan 16.00 var vi alla på plats i Leirvassbu där jag och Ellen höll en quiz efter att Ole-Jacob (ägaren av Leirvassbu fjällstuga) berättat lite om anläggningen och om fjället. Nyduschade och med popcorn och kall öl, fick gänget svara på frågor om Jotunheimens historia och DNT. Får inte glömma att Franzén var med på ett hörn också, och visst sopade klassen mattan med vår käre lärare som hamnade sist på scoreboarden! Men kvällen var inte slut där, Franzén hade tipsat oss om att visa rysaren Fritt Vilt som är inspelad i Jotunheimen och på fjällstugan där vi skulle sova. Creepy! Senare på kvällen åt vi oss proppmätta på en trerättersmiddag och föll sedan som käglor ner i våra sköna sängar.
Dag 7-9 Team Orange Säkerhet och räddning i fjäll
Cedrik, Linnea, Oscar, Tina, Lund
Dag 7: Topptur! Det var en tidig morgon med avfärd från basecamp kl 07.30. Det innebar att vi gick upp sjukt tidigt för att ta oss ner från Leirvassbu till Camp Nøgla, äta frukost, packa och vara klara i tid. Dagens tur gick till Midre Høgvagltinden på 2066 m.ö.h. Det blev en del “boot-hikeing” under dagen då vet vart för brant för att skråva på den hårda snön. Det var moln, vind och lite kyligare denna dag. Men vackert var det, kändes lite overkligt nästan. Solen tittade ibland fram genom dimman, vinden yrde upp snö och susade mellan bergen. Allt var stilla och tyst men på samma gång sjöng bergen för oss. Det var många gånger vi bara stannade och såg oss om, mötte varandras blickar, inga ord behövdes.
Efter några timmars färd nådde vi glaciären intill toppen och fick då två val av Team Orange. Fortsätta upp eller ta åket ner till basecamp. Några av oss hade krämpor eller var trötta och tog det svåra men kloka beslutet att vända. Det svider men för sitt eget och gruppens bästa är det ibland det enda rätta valet. 7 hjältar nådde toppen den dagen och från vad jag hörde hade de ett grymt åk ner! Själv började jag få riktigt ont i knät, benet lydde inte när jag ville svänga så det hade förmodligen inte slutat bra om jag inte vänt. Svårt val, men bra val. Kan trösta mig med att jag ialf fick göra “high five” med glaciären!
Dag 8: Transport. Det var dags att bege sig tillbaka mot bilarna. Kanske var det på tiden att vi begav oss för det var många av tälten som hade börjat sjunka, få vattenhål vid ingångarna och luta. Ja vi sov ju trotts allt på en sjö! Det praktiska med det hela var ju att vi inte behövt smälta snö på 4 dagar, bara att hämta från ett vattenhål. Att smälta snö är tråkigt ja men tar framförallt extremt lång tid och tar mycket bränsle, så man undviker det om möjligen.
Klockan 09.00 var det avfärd. Med Cedrik som TL blev det första stoppet på Leirvassbu fjällstuga, vi var i akut behov av kaffe och situationen klassades som prio 1! Efter kaffe och våfflor körde vi leken “psykologen” som går ut på att uppmärksamma fördomar. Men det bästa var sparat till sist! En av höjdpunkterna på hela turen väntade, en “rap battle” mellan Dennis Franzén och Cedrik! Båda gick in stenhårt i sin roll med brillor mössa och häng. De rockade fett och imponerade måste jag säga! Ska tillägga att Big-O (Oscar) bidragit med en hel del awesome material som Cedrik använde när han efter en jämn kamp vann över Franzén!
Vi skidade vidare mot bilarna höga på livet, men för min del med en trasig pjäxa som jag lagat med ståltråd. En skruv hade trillat loss så det var bara att leka MacGyver och lösa problemet. Efter lunchen stötte vi plötsligt ihop med några “turister” som spelades av Oscar och Lund. De förklarade att en lavin hade gått i sluttningen intill leden och 3 av deras vänner var borta. Vi organiserade snabbt ett sökande och hittade alla 3 efter 9 min från att första man anlänt till platsen. Ganska ok tid men klart vi kan förbättra oss! Superbra övning och Team Oranges tema “Säkerhet och Räddning i Fjäll” var avklarat.
Iväg skidade vi längs russelstråket och nådde bilarna strax före 1. Vi kastade in allt och for iväg till ett närliggande fjäll där vi skulle spendera sista natten. Vi färdades i ca 4-5 timmar innan vi nådde Ringebu Fjell. När vi kom fram steg vi ur bilarna, såg på varandra och kom fram till att ingen orkade sätta upp tälten. Minuterna senare var det bestämt att vi skulle sova under bar himmel den natten. Måste ha sett roligt ut där vi låg, 14 i rad i sovsäckar mitt på en parkering. Kanske undrar ni varför vi inte åkte hela vägen hem till Älvdalen? Jo vi behöver alla fjällnätter vi kan få. Vi ska genom vår utbildning bli certifierade fjälledare och få Fjälledarnormen.
Den natten sov jag förvånansvärt gott, jag såg till att isolera ordentligt och hade tagit på mig extra kläder + en vindsäck runt hela sovsäcken. Tur var det då det började snöa under natten. Som en av de första att vakna den morgonen bjöds jag på en rolig syn, 13 snötäckta korvar runtomkring mig på en parkering! 🙂 Klockan 07.00 var vi klara för avfärd och timmarna senare nådde vi Älvdalen!
Hur ska jag sammanfatta turen… Mycket skönare än vad jag hade förväntat mig. Vi hade hört vad andra klassen varit med om och hade förväntat oss det värsta, men fick istället smaka på det bästa av vad Jotunheimen hade att erbjuda. Vi har lärt oss massor ändå såklart, men hade det vart sämre väderförhållanden så hade nog våra kunskaper satts mer på prov. Vi hade kort och gott en mystur, en himla bra sådan! Det enda jag saknade under turen var en t-shirt, och då har man ju inte så mycket att gnälla över 🙂 Bra sällskap, fint väder och svettiga toppturer. Så ja, supertur med superklass i superfint väder! Det är så jag kommer att minnas turen till Jotunheimen!
Melissa Miller 
